Allt började sommaren 1994

Som ni kanske vet så heter min hund Kenneth. Ett mycket ovanligt namn på en tax har jag förstått. Men det finns en förklaring – kommer ni ihåg sommaren 1994? Det var en magiskt varm sommar och det spelades fotbolls-VM i USA. Jag hade först inte tänkt titta så mycket eftersom mitt kära England inte var med. Och varken Irland, Skottland eller Wales hade kommit närheten. Därför var jag måttligt intresserad av det som hände på andra sidan Atlanten den sommaren. Tills jag av en varm och sen kväll slog på TV:n och där såg ett lag som spelade en väldigt glad och rolig fotboll. Och det mot Brasilien! Där fanns en respektlöshet för det större laget och man spelade som att man inte hade något att förlora. Vilket man ju heller inte hade…

Det laget var Sverige och i halvtid ledde de med 1-0 och en kille som hette K Andersson hade gjort målet. Efter halvtid kvitterade brassarna och det hela slutade oavgjort. Ingen liten bedrift för ett sådant litet fotbollsland som Sverige. Jag bestämde mig där och då för att följa laget slaviskt. Jag hade inte satsat på fel häst visade det sig. Många sena kvällar och nätter fick jag se fantastiska matcher, med otroliga språngnickar – av Henke Larsson, snygga spelmål av Martin Dahlin och fräcka frisparksvarianter av Tomas Brolin. Och så denne Kenneth Andersson.
De tog sig vidare från gruppen tillsammans med Brasilien och spelade sig ändra fram till semifinal. Allra mest spännande var kvartsfinalen mot Rumänien där det stod 2-2 vid full tid. Och det blev straffar. Maken till nervositet! Men där och då skrev man fotbollshistoria. Ravellis räddningar och hans dans efter sista räddningen är legendariska.

Där mötte man just Brasilien igen, förlorade med 1-0 men tog revansch efter 4-0 mot Bulgarien i bronsmatchen.

Där och då slog det mig att Sverige kanske är ett land jag skulle kunna trivas i. Jag hade fastnat i ett jobb jag inte gillade och jag var trött på livet i Liverpool. Vid jul samma år visades den här sammanfattningen av VM 1994 i USA på BBC:

Någonting återväcktes i mig och ett år senare flyttade jag till Sverige för att jobba som idrottslärare och fotbollscoach för unga spelare.

Ett par år senare skaffade jag och min sambo, som jag träffat via ett av fotbollslagen jag tränade, en tax som vi döpte till Kenneth. Han har samma energi som sin namne och är lika intresserad av bollar. Och en bra påminnelse om hur mitt liv blev som det blev. Är det inte märkligt hur slumpen kan spela så stor roll i våra liv? Tänk om jag aldrig slagit på TV:n den där kvällen i slutet av juni 1994? Då hade jag nog aldrig skrivit det här.

1 kommentar

  1. Daniel Pers

    Kul att läsa om något som betyder så mycket för oss fotbollsälskare! Undra om det är fler människor som flyttat hit som haft samma inspiration som du haft. Toppenkul inlägg att läsa!

    /Daniel

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *